2008-07-10

Det som högtidligt lovas är ingenting värt



Min åsikt är att alla barn borde ha rätt till en vuxenrelation utanför sin egen familj. En vuxenrelation som alltid ser till barnets bästa. Idag när inte ens en överenskommelse med ett handslag är juridiskt bindande, är inte heller äkta makars löfte om att älska varandra i nöd och lust något som på sikt, har högsta prioritet. Om Gud nu till äventyrs existerar, så borde den guden ha skänkt människorna såväl ett etiskt förstånd som förmågan till kunskap. Han borde förutom detta ha givit allt under Solen ett ändamål. Idag kan man väl utan överdrift säga att klyftan, mellan detta gudomliga ideal och dagens verklighet, aldrig varit större än nu.



Under tidigt 300-tal infördes Gudföräldraskapet för att ta hand om och skydda de kristna martyrernas barn. Med tiden har Gudföräldraskapet förändrats till att gälla vilket barn som helst, där föräldrarna inför dopet först frågar någon anhörig eller en god vän om denne ville bli barnets Gudförälder. Om denne eller dessa accepterar att bli Gudföräldrar så konfirmeras detta i en kyrklig ceremoni i samband med att barnet döps. Det viktigaste som sker under denna akt är inte vad som sägs eller högtidligt lovas med församlingen som vittnen, utan det avtal som Gudföräldrarna gör med Gud, eftersom ingenting som sägs eller högtidligt lovas i kyrkan är juridiskt bindande.



Idag är relationen mellan Gudföräldrarna och gudbarn, som sagt, inget juridiskt bindande avtal. Man kan nog mer se det som ett socialtkyrkligt flum där största tonvikten läggs på, att höra av sig till barnet på vissa bemärkelsedagar. För länge sedan var Gudföräldrarna en försäkring för barnet om, att någon alltid skulle finnas vid dess sida, om det skulle hända föräldrarna något, eller om föräldrarna på grund av oförutsedda omständigheter drabbades av ekonomisk ruin. Från att ha varit ett löfte inför Gud och det civila samhället har Gudföräldraskapet blivit mindre än en liten tummetott. Med andra ord, strängt taget, till ingenting.



Min mening är att Gudföräldraskapet måste uppdateras, både kyrkligt och civilt, eftersom alla barn med självklarhet borde ha rätt till en vuxenrelation utanför familjen, som alltid ser till barnets bästa oavsett vad som på sikt händer föräldrarna. Jag menar vidare, att det avtal som Gudföräldrarna åstadkommit med Gud om att så långt deras krafter och omdöme det tillåter, skall hålla utfäst löfte och de bestämmelser som där ingått, så länge de lever och att avtalet inte kan inhiberas ens av Gud Fader själv. Den enda som kan befria Gudföräldrarna från sitt löfte är barnet själv. Något annat är inte ens att tänka på, för den som ser till barnets bästa. Allt annat är struntprat och som flugors surr i mina öron!



Det är inte så lätt för en liten sjuårig grabb att förstå vad som händer i vuxenvärlden även om han förstår att någonting händer som han inte förstår. Det är därför han står där han står och tittar in för att försöka förstå vad det är för konstigheter som han inte förstår. Som de där blå sakerna som sitter fast i varandra men ända står var för sig. Visst är det konstigt att inte förstå hur allt hänger ihop eller inte hänger ihop. Som tur är har grabben en liten kompis på fyra ben som inte komplicerar någonting som gör livet mer komplicerat än det redan är för en sjuåring.

Läs även andra bloggares åsikter om:
, , , ,
.

Inga kommentarer: