2007-04-11

Ingen brydde sig om Louise

Se reportaget alla pratar om!
Klicka på Uppdrag granskning



I går kväll visade Uppdrag granskning händelser om Louise. I fem års tid tvingades hon bo ensam med sin pappa, en psykiskt sjuk missbrukare och våldsbrottsling. Socialtjänsten fick den ena varningssignalen efter den andra men enda ingen ingrep för att hjälpa flickan. Uppdrag gransknings reportrar Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson avslöjar vad myndigheterna faktiskt kände till. Jag har själv varit inblandad i en liknande historia som visserligen inte var lika förfärlig som Louises historia men förfärlig ändå. Jag skrev efteråt rapport om händelsen till både polisen och socialtjänsten. Alla namn i rapporten är fingerade och vissa ömtåliga detaljer har uteslutits.

Jag var på plats när två bilar med fyra torpeder beväpnade med en Hilti borrmaskin skulle borra hål i en pappa. Pappan gick på heroin och mamman gick på amfetamin. Det fanns en JO-anmälan mot socialtjänsten från en farmor till ett av barnen. Jag och en annan person fick kasta ut en av de kvarvarande torpederna, som hade försökt förgripa sig på mamman? Socialtjänsten och polisen var sedan tidigare fullt medvetna om hur det stod till i trebarnsfamiljen.


Till Socialtjänsten
Tisdagen den 27 juli 1999
Ärende: Familjen Bengtsson
Kopia till Stadsdelsförvaltningen

Följande händelser utspelades vid adressen Bråkmakargatan 35 under eftermiddagen. En boende på samma adress som ovan hade under dagen tagit hand om min hund. Vid tiden, c:a 14:oo befann jag mig just utanför porten till sagda adress för att hämta min hund.

Två skrotbilar, med respektive registreringsnummer DEE 447 och BXX 828 kommer då inkörande på vändplanen och stannar. Jag uppfattar att varje bil har chaufför samt en passagerare i fram, inalles fyra personer. Efter ett kort uppehåll kör de vidare mot ett garage i nära anslutning till sagda adress. En kort stund efteråt kommer en märkbart påtänd herre med en stor slagborr i händerna, (som han håller som man håller en kpist). Han svamlar om någon adress han skulle till. Jag frågar vem han skulle ha tag på och får svaret: Roger! Jag upplyser då att jag inte vet vem det är och hänvisar mannen till en annan adress.

Därpå skyndar jag mig till medborgarkontoret och ringer polisen. Jag uppger att jag inte uppfattat bilarnas registreringsnummer, men upplyser poliserna att det är pundare som skall upp till familjen Bengtsson. Polisen ber mig efter en stund återkomma om en timme.

Därpå går jag upp till socialtjänsten och sammanstrålar med en socialsekreterare och informerar henne att något är på gång hos familjen Bengtsson. Jag får ingen tillfredställande reaktion men blir lovad att min information skall noteras.

Jag återvänder till Bråkmakargatan 35 för att hämta min hund. Nu har bilarna återvänt och jag noterar registreringsnumren. Det är ett spring i trappuppgången under en kort tid. Därpå kör bilarna iväg. Efter en kort stund kommer Nina Bengtsson ner på gatan och frågar efter min hunds dagmatte. Jag upplyser henne att personen ifråga är hos en väninna, men att hon snart återkommer. Då bryter Nina Bengtsson nästan ihop och jag går fram till henne och frågar hur det är fatt. ”Det är en däruppe och jag får inte ut honom”, svarade hon då.

Jag ber då en storväxt bekant med schäferhund om hjälp. ”Kom! Festen är slut, lägenheten skall tömmas.” Vi går då trapporna upp med var sin hund i stramt koppel. Nina öppnar sin lägenhetsdörr och försvinner sedan ner för trapporna. Jag går in i lägenheten med min bekant tre fyra meter bakom. Längst inne sitter en narkoman fullständigt borta i skallen. Jag upplyser honom att festen är slut för länge sedan, så det är bara att resa sig upp, ta sina saker och gå därifrån.

Narkomanen är påtagligt skärrad när han reser sig upp. Han tar en liten väska och en jacka och går därifrån nerför trapporna. Min bekant tar hissen och jag tar trapporna för att täcka upp alla eventualiteter. Därefter återvänder jag till lägenheten för att leta efter barnen. Jag tittar in och beskådar varje rum, samt kök och toalett.

Kort därefter ringer jag närpolischefen Ove Hasselsnår och informerar honom. Han ber mig skriva en redogörelse till socialsekreteraren, vilket nu gjorts.

Betraktelser
Lägenhetens skick var ett kaos. Med tanke på att barn bor i lägenheten, vill jag nog klart deklarera att: det var bland det jävligaste jag sett. Ett kaos kan inte beskrivas eftersom fullständig oordning rådde. Det var en knarkarkvart jag beskådade.

Jag vet nu att rapporter inkommit tidigare till socialchefen och chefen för individ och familj samt stadsdelsdirektören om familjen Bengtssons liv och leverne redan i maj månad detta år.

Det är med stor förundran jag nu fått ta del av detta material. Och frågan jag ställer mig är hur detta kan få fortgå månad efter månad. Eftersom sekretess naturligtvis råder i ett fall som detta, kan jag givetvis inte kräva att få veta vad som gjorts eller eventuellt är på gång för familjen Bengtsson. Men utifrån min egen erfarenhet av livet kan jag inte nog poängtera att så här skall inte barn behöva ha det. Familjen står vid undergångens brant och barnen lever i ett helvete. En knarkarkvart är ingen uppbygglig miljö för ett barn.

Som medborgare har man faktiskt skyldighet att rapportera grava missförhållanden som kommer till ens kännedom. Jag kommer alltså att rapportera till polisen delar av händelseförloppet som faller under deras domän som misstänkta bilar, slagborrsbeväpnad knarkare och händelser i knarkarkvarten.

Max Hobstig
fd gruppledare
Stadsdelsnämnden

Efterord
Under kvällen samma dag framkom att familjen har en inneboende, en viss Danne, pundare även han. Personen Danne bor alltså i Bengtsson lägenhet. Enligt rykte arbetar denne person inom förvaltningens omsorgsverksamhet. Från samma källa framkom att det yngsta barnet vistats i en annan knarkarkvart under eftermiddagen och kvällen. Jag fick en påringning från en granne om att barnet hemkommet vid 21:30 tillsammans med en knarkare. Grannen ville ha numret till socialjouren eftersom denne ansåg att barnet inte bör vistas i hemmet tillsammans med två knarkare samtidigt som modern vistas… Gud vet var?

Om: , , , , ,
.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Men fy vilken hemsk upplevelse det måste varit. Ja Louise var nog inte det enda barnet som levt under missförhållanden. Detta är ju inte klokt!

Anonym sa...

Kräv Ola Götessons avgång
Skriv på listan du med

Till: Kommunfullmäktiges ordförande i Vetlanda

I fem års tid tvingades Louise bo ensam med sin pappa, en psykiskt sjuk missbrukare och våldsbrottsling. Sin mamma kunde hon inte återvända till eftersom mamman slängt ut henne från sitt hem fem år tidigare. Socialtjänsten fick den ena varningssignalen efter den andra - men ingen ingrep för att hjälpa henne.

Den ytterst ansvariga på Vetlanda kommun heter Ola Götesson och är chef på socialtjänsten. Socialtjänsten valde att inte ingripa under alla år.

Uppgifterna om pappans psykiska status och kriminella bakgrund har inte funnits hos socialtjänsten, har ledningen hävdat. DET ÄR INTE SANT! När Uppdrag granskning går igenom socialens egen sekretessbelagda utredning hittar vi sanningen: redan 1999 fick socialtjänsten reda på fakta om pappan, via rapporter från rättspsykiatrin. Men detta har chefen för familjeenheten, Boo Hedbrant struntat i att forska i.

Vi kräver Ola Götesson och Boo Hedbrandts omedelbara avgång från sina poster med omedelbar verkan! Det finns ingen anledning att två okompetenta chefer får sitta kvar efter ett sådant agerande när det gäller ett barn som farit illa i så många år!

http://www.namninsamling.com/louise


Sommarens sista servitris
Om kyrkhundar