Hej Göran! Kommer du ihåg den här underbart vackra dagen? Alla var på gott humör utom de bistra SÄPO-killarna. Man kan väl säga att det senare gick riktigt bra, hela vägen fram till mål. Göran! Jag hade ett samtal med en dam för några dagar sedan. För att tala vardagsspråk så tillhör hon en av bossarna i kd. Du känner henne väl och hennes man känner du kanske ändå bättre eftersom han jobbad nära din företrädare i början av 1990-talet. Mannen i fråga har varit min vän längre än hans hustru eftersom han och jag alltid skrattat åt samma roligheter :-)
Som du vet blev jag utsatt för ett attentat den 3 juni 2003, som i och för sig inte var så värst, eftersom det inte blev särskilt högprioriterat av de aktörer som annars brukar visa framfötterna i den typen av delikata ärenden. Skurkstrecket fick mig att hamna på knäna när hela tillvaron krackelerade. Resultaten blev en flerårig sjukskrivning med en diagnos som inte hör hemma här. Det måste vara måtta med allt. Under åren i min nya hembygd har jag på eget initiativ haft en del sysslor. Jag har arbetstränat på det stora museet och vid en arkeologisk utgrävning. Förra året avslutade jag en åtgärd, som var ett samarbete mellan mig och Försäkringskassan, på ett annat museum som ligger 100 meter från stadens järnvägsstation. Efter avslutet var alla parter helt överens om fortsättningen. Det enda som återstod var att försäkringsläkaren skulle skriva på uppgörelsen som kort gick ut på att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skulle gå in med förenade resurser för att få mig tillbaka till arbete.
Det är nu damen jag nämner ovan kommer in. Eftersom vi sedan många år är goda vänner berättade jag för henne att det tog ett och ett halvt år för försäkringsläkaren att sätta sin namnteckning på det dokument som skulle föra ut mig på startbanan igen. Som om inte denna långa väntetid hade varit nog så blev det grus i maskineriet redan efter ett halvår när jag beklagade mig för min handläggare på Försäkringskassan. Jag berättade för handläggaren att jag började bli hospitaliserad av denna väntan på besked. På min fråga om jag inte själv kunde ta kontakt med arbetsförmedlingen utan att invänta försäkringsläkaren fick jag svaret att ”Så kan du inte göra”. Handläggaren höll visserligen med om att det tagit bedrövligt lång tid (ett halvår) men att jag måste vänta (det blev ytterligare ett år). Under hela tiden uppbar jag sjukpenning. En onödigt hög kostnad för hela samhället och en väldigt dyr "kostnad" för mig personligen eftersom jag idag verkligen känner mig helt onödig på arbetsmarknaden (det kanske kan bli bättre så småningom).
När den ovannämnda damen fick höra om den här berättelsen blev hon irriterad och sade till mig ”Max. Det här måste komma fram”. Det gör det nu käre broder Göran, kommer fram. Det är så här det fungerar med Försäkringskassan samtidigt som bluffsjuka jagas med blåslampa trots att man skulle kunna tjäna storkova på att förenkla och påskynda sina rutiner. Det är inte rimligt att arbetsvilliga sjukskrivna skall behöva vänta ett och ett halvt år på en namnteckning.
Med vänliga hälsningar
Max Hobstig
Som du vet blev jag utsatt för ett attentat den 3 juni 2003, som i och för sig inte var så värst, eftersom det inte blev särskilt högprioriterat av de aktörer som annars brukar visa framfötterna i den typen av delikata ärenden. Skurkstrecket fick mig att hamna på knäna när hela tillvaron krackelerade. Resultaten blev en flerårig sjukskrivning med en diagnos som inte hör hemma här. Det måste vara måtta med allt. Under åren i min nya hembygd har jag på eget initiativ haft en del sysslor. Jag har arbetstränat på det stora museet och vid en arkeologisk utgrävning. Förra året avslutade jag en åtgärd, som var ett samarbete mellan mig och Försäkringskassan, på ett annat museum som ligger 100 meter från stadens järnvägsstation. Efter avslutet var alla parter helt överens om fortsättningen. Det enda som återstod var att försäkringsläkaren skulle skriva på uppgörelsen som kort gick ut på att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skulle gå in med förenade resurser för att få mig tillbaka till arbete.
Det är nu damen jag nämner ovan kommer in. Eftersom vi sedan många år är goda vänner berättade jag för henne att det tog ett och ett halvt år för försäkringsläkaren att sätta sin namnteckning på det dokument som skulle föra ut mig på startbanan igen. Som om inte denna långa väntetid hade varit nog så blev det grus i maskineriet redan efter ett halvår när jag beklagade mig för min handläggare på Försäkringskassan. Jag berättade för handläggaren att jag började bli hospitaliserad av denna väntan på besked. På min fråga om jag inte själv kunde ta kontakt med arbetsförmedlingen utan att invänta försäkringsläkaren fick jag svaret att ”Så kan du inte göra”. Handläggaren höll visserligen med om att det tagit bedrövligt lång tid (ett halvår) men att jag måste vänta (det blev ytterligare ett år). Under hela tiden uppbar jag sjukpenning. En onödigt hög kostnad för hela samhället och en väldigt dyr "kostnad" för mig personligen eftersom jag idag verkligen känner mig helt onödig på arbetsmarknaden (det kanske kan bli bättre så småningom).
När den ovannämnda damen fick höra om den här berättelsen blev hon irriterad och sade till mig ”Max. Det här måste komma fram”. Det gör det nu käre broder Göran, kommer fram. Det är så här det fungerar med Försäkringskassan samtidigt som bluffsjuka jagas med blåslampa trots att man skulle kunna tjäna storkova på att förenkla och påskynda sina rutiner. Det är inte rimligt att arbetsvilliga sjukskrivna skall behöva vänta ett och ett halvt år på en namnteckning.
Med vänliga hälsningar
Max Hobstig
Nyligen: arbete, arbetsförmedlingen, arbetsovilliga, arbetsvilliga, försäkringskassan, försäkringsläkare, sjukskriven, sjukskrivning
.
6 kommentarer:
Med det här inlägget har du nog satt ord på många människors frustration och för de som befinner sig i det sk utanförskapeteller "ingenmansland". När man verkligen vill återgå till den sociala kontakten som ett arbete innebär...tja..då ska man vänta & vänta & vänta. Till slut kanske det blir så att man inte orkar vänta längre.
Tack förresten för inlägget i min gästbok...hehe:O) Min lilla "gulle-gullefjun"-sida är ett bra terapiredskap när man inte har nåt annat vettigt att göra på dagarna. Som t ex att gå till sitt alldeles egna jobb.
Bra Max att Du skrev direkt till Göran.
Det är viktigt med respons från "verkligheten".
Allt gott och trevlig helg!
Som novis i det svenska språkets "kringeliklurium" så visste jag ju inte ens om att det fanns ett ord som hette Redundans.
Det vet jag ju nu.
Tack vare dig.
Så då får jag väl skylla på dej dårå, eftersom jag nu har lagt ut ett helt nytt inlägg på min blogg gällande detta.
Kramis
Tack för ett mycket bra inlägg. Känns skönt med en kristdemokrat som ur egen erfarenhet kan berätta hur sjuk försäkringskassan är i verkligheten.
För att skapa ett verkligt människovärdigt välfärdssamhälle måste första steget vi behöver ta vara att göra det så enkelt och smidigt som möjligt för den som vill göra sitt för att kunna komma tillbaka till egen försörjning och bidragande till vårt gemensamma samhälle att göra just detta.
Vi får hoppas att Göran tar detta till sig och ser till att göra något åt det.
Till Henrik Ehrenberg, Göran Hägglunds stabschef
Inte ett ljud från Göran.
Inte ens en bekräftelse på att han fått mitt ”Öppet brev till Göran Hägglund om besparingar”. Och ändå har jag skickat brevet på hans kd-adress och till departementets registrator och genom dig.
Jag har sagt det förut och gör det igen: Det var bättre på Alf Svenssons tid (ta mig fan). Hur mycket man än tjatar är det svårare att få ett kvitto från sin egen partiledare än på en Uzbekisk pizzeria i Kambodja.
Den 9 januari 2007 skrev jag ett mejl till Peter Wallenberg. Dagen efteråt fick jag svar från hans informationschef och två dagar senare från Peter Wallenbergs närmaste man. Där gick det undan och om du inte tror mig kan du googla på de två orden Wallenberg Hobstig.
Hej Max!
Tack för Ditt brev. Du skrev ursprungligen till min kollega socialminister Göran Hägglund, men eftersom de frågor Du tar upp närmast hör till mitt ansvarsområde i regeringen är det jag som svarar.
Inledningsvis vill jag beklaga att Du har fått vänta så länge på ett svar. I mitt arbete som statsråd får jag många brev. Alla brev blir lästa och många besvaras men svaren kan ibland dröja. Jag hoppas att Du har överseende med detta.
Jag håller med Dig – ofta möts de försäkrade av orimligt långa handläggningstider hos Försäkringskassan. Vi i regeringen bedömer att det finns potential att minska dessa handläggningstider kraftigt. Kortare handläggningstider ger även större möjlighet att garantera rättsäkerhet och utöva en effektiv kontroll.
Du nämner att Du även har skrivit i september 2007. Dessvärre har det inte inkommit något brev utöver det Du skickade 18 december 2007 till Socialdepartementet.
Tack för att Du tog Dig tid att skriva. Det är värdefullt för mig som minister att få ta del av människors synpunkter om mina ansvarsområden i regeringen.
Stockholm i april 2008
Med vänliga hälsningar
Cristina Husmark Pehrsson
Originalbrev från socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson
Skicka en kommentar