2006-12-21

Den förlorade vännen



Jag fick ett mejl som började: ”Satt och sökte på nätet och tänkte: Undrar vart du tog vägen någonstans? Skrev in ditt namn och vips så dök en hel sida om dig upp. Har nu spenderat en timme med att läsa. Måste säga att jag är imponerad”

Först höll jag på att få hjärtstillestånd. Så började hjärtat slå drygt 200 slag i minuten och sedan blev allt stilla. Efter att den första chocken släppt var jag tvungen att gå ut på balkongen för att ta en cigarett och förbereda mig på efterskalven som aldrig kom. En jordbävning utan riktiga efterskalv är ingen jordbävning utan mer att likna vid en näradödenupplevelse! Jag var alldeles omtumlad.

För att komma i balans skrev jag ett kort svar att jag skulle iväg på ett ärende och ringa så fort jag kom hem. Sen gick jag ut i regnet en timme eller så och tänkte på alla äventyr jag upplevt med den förlorade vännen. Maken till äventyr som vi upplevt tillsammans hade inte ens Mickey Spillane kunnat få till i sina diktade historier.

Nu har vi pratat i telefonen, min vän och jag, i nära en timme. Det var precis som det var på den tiden vi kamperade ihop. Inte ens en dag verkade ha gått sedan vi förlorade varandra. Men visst. En del har hänt. Vi har ett glapp i våra gemensamma äventyr. Och ändå kändes alla åren som gått som om det bara förflutit några veckor eller så. Han som var som död har knackat på min dörr. Nu skall vi aldrig mer förlora oss på varsin väg som den andre inte känner. Nu skall vi vandra på var sin väg på samma kartblad så vi alltid känner den andres plats på jorden. I natt skall jag sova gott!

Andra bloggar om: , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du skriver så fint. Så vackert att jag får tårar i ögat.

Blackout sa...

Vilken tur att stilleståndet uteblev för detta är en riktigt vacker historia ur det verkliga livet.