2006-10-09

Att föda rasismen



Jag fick för några år sedan ett brev från en orolig mamma som var bekymrad över att hennes son Johan blivit Sverigedemokrat. Hon berättade att sonen under flera år varit mobbad och fått stryk av invandrarelever i Bergholmsskolan och att hon därför tagit kontakt med Kent Lindahl (EXIT) på Fryshuset i Stockholm. Lindahl hänvisade henne till mig.

Brevet började med två frågor ”Vad skall jag göra? Hur gör man?” och fortsatte efter en kort inledning med en genomgång av händelser från Johans skolvärld med ...
"Exempel på händelser på högstadiet: Ett gäng invandrarkillar hade framfört att Johan skulle få stryk för att han var rasist. Jag talade med rektorn som ordnade ett möte med dem tillsammans. Det hela upplevdes mycket kränkande av Johan som blev "busen" och fick säga att det inte var sant (att han var rasist). Att han ständigt kände sig hotad och utanför kom inte ens upp. Men hur gör man? Mig vägrar han tala med så vi har ingen dialog alls, envägs kanske, vilket alltid slutar i ilska. Ja, hur skall jag och min son få hjälp? Socialtjänsten har knappt budget att hjälpa de som ännu har näsan ovanför vattnet. Johan vill naturligtvis inte höra talas om Exit."

Mamman avslutar sitt brev med ...
Jag försöker ju tala med honom men det förstärker nog bara hans åsikt. Jag har också försökt tala med personer som arbetar med ungdomar men han måste själv vilja. Det vill han inte. Hatet finns inom honom och är hans identitet.

Jag vidarebefordrade mammans brev uppåt i den politiska hierarkin och ordnade ett möte mellan toppolitikern, Johan och mig. Temat för samtalet var: ”Vad kan vi göra för Johan?”

Jag hade tillsammans med Johans mamman förberett mötet med följande dagordning:

1 Ungdomar som lång tid varit utsatta för mobbing, bråk och obehag från invandrargäng, vad skall de i sin rädsla göra av sina minnen?

2. Till vem eller vilken skall man vända sig när man till slut tröttnat på alla provokationerna? ("Johan säger att poliserna bryr sig inte")

3. Hur gör man som utomstående vuxen när mammans resurser inte längre räcker, då Exit inte kan göra något och pojkens rädsla och oro mycket lätt kan ta sig andra former än bara rädsla?

4. Hur kan man stävja hatet innan det blommar upp till ohanterlighet.

5. Hur skall Johan få möjlighet att uppleva förtroende och tillit till en vuxenvärld som inte tagit hans rädsla på allvar?

6. Vad kan du som politiker göra och vad skall tjänstemännen göra för att tygla den reptilrektion som förvandlar rädsla till hat?

Johan var besviken efter mötet med toppolitikern som såg problemet men inte kunde agera. Johan hade ju slutat skolan och var fri att göra vad han ville. En kort tid därefter började Johan träna styrkelyft och en kampsport. Han blev också kvar i Sverigedemokraterna.

Nu har det gått några år sedan jag fick brevet från en mamma som var orolig för sin son Johan. SD har sedan dess skrämt skiten ur hela den öviga politiska gemenskapen med sina framgångar, vilket inte minst visat sig i 2006 år valresultat. Frågan som ställer sig är om det är SD som är den verkliga fienden eller om det är vuxenvärldens frånvaro och skolans inkompetens när det gäller att verkställa sina mobbningsplaner? Etcetera Etcetera ...

Bloggar om: , , ,

Tillägg 2007-09-17. Besök gärna den här länken: Den gode fienden

6 kommentarer:

Catrin Mattsson sa...

Hej!

Blir nyfiken, hur gick det sedan för "Johan". Gav ert möte något resultat?

/Catrin Mattsson

Max Hobstig sa...

Hej Catrin!
Tack för ditt inlägg (fråga) i min blogg :-)
Ärendet med Johan (som naturligtvis inte heter Johan på riktigt) var en segdragen historia. Vi hade en mängd möten med andra personer. Bland annat med före detta skinnskallar som slutat med sitt skinnskalleri och blivit vanliga skötsamma medborgare.
Hur det är just idag vet jag inte. Vi tappade kontakten efter drygt ett år. Min enda förhoppning är att grabben inte tagit ytterligare ett steg till höger och hamnat hos de "Nationella".

Anonym sa...

Hej!
Jag vet inte om detta är rätt plats att ta upp en sån här fråga, men jag har upptäckt att det är svårt att kunna diskutera detta ämne anonymt. Blir inte besviken om du inte kan/vill/orkar svara.

Jag röstade för första gången i valet 2006, och jag kände att det parti som verkligen vågade ta itu med de problem jag tyckte var viktiga för framtiden, var just SD. Nu blev det inte så att jag röstade på dem ändå, då jag kände att jag inte kunde göra det med tanke på hur mina föräldrar har uppfostrat mig. (detta har jag inte tagit upp med dem).

Så till min fråga: Hur kommer det sig att SD bemöts på det vis de gör i media/ av övriga partier? Vad de egentligen vill är ju att begränsa invandringen till Sverige, och hur kan det vara så fel att tycka så? Jag har läst väldigt mycket samhällskunskap i skolan, vilket jag gillat och alltid klarat mig mycket bra i. När ämnet för debatter eller dylikt, hamnat på inrikespolitiska problem, så som integrationen osv, har jag dock hållt mig undan från samtalen, då jag vet att mina åsikter om begränsad invandring inte är "rumsrena" (och till och med kan ge sänkt betyg). Jag känner mig mycket besviken på den tabu som gör debatt i ämnet omöjlig. Hur kan Sverige vara så oerhört stolt över invandringspolitiken, att den inte får ifrågasättas, utan att man blir stämplad som rasist? Så är det faktiskt i dagens Sverige oavsett hur man vänder och vrider på det. Är det demokrati?

Inget land i Sveriges närhet har en så generös politik när det gäller invandring, men ändå hör man sällan finnar, norrmän eller isländare kallas för rasister. (Danmark är undantaget) Vet inte politikerna om hur få invandrare som släpps in på Island eller i Finland? Om de kan ha kvoter, varför kan inte vi ens diskutera saken? Vad gör den svenska invandringspolitiken (nu mer endast kallad integrationspolitik) så helig?

Väldigt anonym

Rolle Gustavsson sa...

Det är rent för jävligt!
Kan dom inte stoppa mobbning i skolan?
Tror du att det är bättre eller sämre för idag?

LarsThommy sa...

Alltid trevligt med läsarkommentarer – Tack Max Hobstig.
Varje skola bör ha ett team som arbetar mot mobbing och uppmärksammar när det finns fall och på ett tidigt stadium ingriper om det behövs.

När det gäller Sverigedemokraterna och deras politiska frammarsch efter det senaste valet:
- Är det nödvändigt tycker jag att de etablerade partierna öppnar någon form av dialog även om man tar avstånd från SD så kan man inte agera som om de inte existerar – jfr Psykologisk förträngning.
- Inte bra!

Katarina Eriksson sa...

Hejsan!!

Ja en sak är då säkert; Hat föder hat!!

Jag var mobbad under 8 år av 9 i grundskolan och hos mig yttrade det sig så att fick höra hur ful jag var för att jag hade rött hår, var fräknig och längst i klassen.
Jag hatar inte mina förövare, nej inte alls, däremot så riktade jag hatet inåt mot mig själv.

Jag fick även höra komentarer från min pappa och mina bröder "Vi andra har varit vid stadsstrandbad och solat, har du varit i Vitaby?" och DE 3 älskade att reta mig. Detta är bara en komentar som de brukade fälla, det finns fler men jag finner inget värde i att räkna upp allt här.

Dessutom hade min pappa ett hett temprament (väldigt ojämt), så jag visste aldrig hur läget var när jag komm hem från skolan. Det var som att gå på krossat glas hemma, om jag trampade oförsiktigt eller inte hela tiden hade fokus på vad jag sa eller hur jag sa det så skar helt plötsligt en stor skärva glas in i min fot. När han jobbade visste jag att det var betydlig lugnare hemma och då kunde jag för det mesta slappna av lite.

Redan i årskurs 5 började jag att medicinera mot spänningshuvudvärk, vilket jag hade i stort sett varje dag som gud gav. Idag lider jag av spänningar i hela kroppen, min andning är ofta bristfällig och jag har som följd av detta värk i hela kroppen leder, muskler, mjukdelar, you name it.

Det är först nu i vuxen ålder som jag har föstått vad alla övergrepp som jag genomlevt har gjort med min själ och min kropp. Det är lättare att bära smärtan nu när jag förstår orsakerna till det hela.

Skolan fösvara sig idag med att det har en plan för hur de ska hantera mobbnings sittuationer OM de uppstår, hahaha, det är ju skrattretande .... OM!!
Det pågår ständigt men det är inte många vuxna som orkar se och ännu mindre orkar/vågar/vet/vill göra någonting åt det. Det hjälper inte att ha en plan om man inte handlar efter den.

Nä nu orkar jag itne skriva någe mer.