Placerar du musen på bilderna så kan du läsa om mitt halva liv i kartografins tjänst!
Efter ett halvt liv i kartografins tjänst fann jag att jag det var dags att byta spår i livet. Jag hade sedan länge varit ansvarig för praktikanter från KTH och andra ungdomar som behövde paktisk orientering i det kommande arbetslivet. Jag tog därför kontakt med personalchefen och bad om att få bli befriad från min tjänst och anställning. Jag begärde även att få lön under ytterligare två år som skulle utbetalas månadsvis. Efter några samtal gick förvaltningen med på att ge mig lön under ett år som skulle utbetalas månadsvis. Dagen efter min allra sista dag på SBK (Stockholms Stadsbyggnadskontor) började jag jobba med skinnbulor :)
Projekt Destruktiva Ungdomsgäng
En gång för länge sedan, det var på den tiden jag jobbade i ett projekt med destruktiva ungdomsgäng, med betoning på att minska Våldet och Alkoholen bland skinnbulorna i Stockholm, var jag och kollegan på en skola och föreläste om ungdomsgäng som på olika sätt gått överstyr. Auditoriet bestod av lärare, politiker och folk från socialtjänsten.
Placerar du musen på bilderna så kan du läsa överkursen om social ingenjörskonst!
När jag berättade hur min entré i skinnskallevärlden inleddes med att jag fick två råsmällar på käften och att jag dessutom menade att ”om man skall jobba med den målgruppen får man nog räkna med en smäll eller två” blev det helt tyst i aulan. Efter någon halvminut var det en socionom som räckte upp handen och rätt spefullt frågade: ”Menar du att man skall acceptera att få stryk på jobbet?” Jag svarade henne så tydligt jag kunde: ”Näe, det skall man inte. Men vill man jobba med den här målgruppen får man nog räkna med en smäll eller två. Det finns å andra sidan ofarligare jobb att pyssla med, förskolan är ett exempel.”
Lyckat hundprojekt i Skarpnäck
Placerar du musen på bilderna så kan du läsa överkursen om social ingenjörskonst!
Allmänt kan sägas, att inslaget av skarpa hundar med osäkra okunniga ägare ökat markant de senaste åren. Detta bör mana till eftertanke från myndigheter och polis om hur framtida problem skall hanteras. Att tvingas avliva hundar som av unga oerfarna ägare blivit äventyrliga för omgivningen är att handla för sent. Det är enligt all erfarenhet bättre att mota i grind. Projektet hade som mål att skaffa en bred kunskapsbas hos instruktörerna, så att dessa skulle kunna verka som stadsdelens egna spjutspetsar i framtiden vad gäller kunskap och kompetens om hur unga hundägare skulle kunde styras rätt och bli till meriterade hundförare.
Svenske proffsboxaren Aldo Colliander
Placerar du musen på bilden kan du läsa om "The Swedish pro boxer Aldo Colliander"
Jag lärde känna Aldo Colliander och hans familj på den tiden för länge sedan, då jag arbetade som fritidsledare på Ungdomens Hus och dygnet runt i Skarpnäck. Stadsdelen Skarpnäck var vid den tiden ett av Europas mest barntätaste bostadsområden. När barnen senare växte upp till ungdomar fanns, trots vetskapen om väldigt många barn i stadsdelen, ingen egentlig beredskap för att barnen skulle bli som ungdomar är mest. Det blev med andra ord ett jävla stök och bök i stadsdelen. Det var inte en lugn stund för oss som jobbade med ungdomarna. Var det inte det ena så var det något annat. För några av ungarna gick det helt snett i livet. För de flesta gick det rätt bra och för några få gick det förbannat bra. Aldo tillhör nog de sistnämnda!
Från Ungdomens hus in i Politiken
Sista kvällen med gänget på Ungdomens Hus i Skarpnäck fotograferades jag. Mitt allra sista skift på Ungdomens Hus i Skarpnäck var tillända. Jag hade helt huvudstupa blivit politiker och skulle om några få dagar bli en av de tre gruppledarna i stadsdelsnämndens majoritet.
Sanning att säga var det ett stort misstag att ställa mig till förfogande. Kanske mitt allra största misstag jag någonsin gjort i mitt liv. Att jag hörde hemma på ”fartygets brygga” på den tiden var det ingen som tvivlade på. Allra minst med tanke på alla de personröster jag fick i valet utan att ha fört någon egen personvalskampanj. Men bli kapten?
Placerar du musen på bilderna så kan du läsa överkursen om social ingenjörskonst!
Jag glömde av fåfänga min hustrus gamla ord. ”Max är en fullständig olycka som organisatör” och inte heller kom jag ihåg min gamla chefs ord: ”Max styrka var att verkställa och delegera”. För att inte tala om vad den gamla poliskommissarien sagt om mig: ”Max är helt orädd och har förmåga att ta tag i problem som andra av bekvämlighet eller rädsla helst undviker”. Med såna förtjänster bör man nog inte bli kapten. Möjligtvis kvartermästare men absolut inte kapten eller gruppledare!
Med de egenskaper som ovan nämnts kunde det bara sluta på ett sätt. Förvaltningen höll på att bli helt vansinniga på mig och den moderata ordföranden (Djurgårdare) och jag (Hammarbyare) höll på att ryka ihop inför ett nämndsammanträde sedan han kört över mig i ett ärende om ungdomar och om hur ordning och reda skulle kunna bevaras på byn.
Senare insåg jag att man kunde skapa Ordning och Reda med en helt annan metod. Det handlade egentligen bara att vara närvarande. Det var också därför Kristdemokraterna kontinuerligt deltog i stadsdelens Nattvandrarpatruller för att hålla koll på och stödja våra ungdomar.
Till sist några ord från psykiatrin
Placerar du musen på bilden så kan du läsa överkursen om den gräsliga psykiatrin!
Hej Max! Patient på psykakuten 2001, tror jag. Du var den enda av personalen som satt ner och snackde med patienterna. Jag tyckte det var himla trevligt och det tyckte de andra patienterna också som jag träffade senare när vi blivit utsläppta. Det som fick mig att friskna till var inte alla medecinerna utan de andra patienterna och du då förstås som va den enda normala bland personalen.
Du är så gullig, jag dör! // "Carro"
Det är klart att man blir både stolt och glad
när en friskförklarad patient skriver så fina ord om och till en gammal behandlingsassistent. Man kan även tycka att det verkar vara en rätt oproffsig relation till patienten. Men befinner man sig i en bransch där ens empati är en stor del av de verktyg man har att jobba med så blir det kanske enklare att förstå.
Min erfarenhet är att
det som egentligen fallerar mest, är politikernas brist på kunskap om vilka resurser psykiatrin behöver för att göra ett bra jobb. En politiker är ofta en person som bara ser till alltings kostnad och ingentings värde.
Quod scripsi scripsi
Om den ädla konsten att gå in i väggen
Mitt avsked till Stadsdelsdirektören Bitte Davidsson
Placerar du musen på bilden så kan du läsa direktör Bitte Davidssons bevågna svar!
Se det här som ett avslut eller avsked. För nu är allt över. Från och med gårdagens nämndsammanträde är det punkt med allt. Jag har gjort mitt. En del blev bra och annat blev dåligt. Fast jag har gjort mitt bästa och gjort vad jag förmått av det jag trott vara bäst. Ofta har jag varit till omak ibland till glädje. Jag har aldrig sökt den lätta vägen och därför har jag många gånger snubblat. Ibland har det gjort ont, ohyggligt ont. Till glädjeämnena hör mitt gudbarn, rester från skinnskalletiden.
" . . . " Du får tre rosor, " . . . " som en vänskapsgåva. Det är du värd. Du har i alla fall alltid varit renhårig mot den före detta politikern som genomlevt det mest äventyrliga liv man skådat i de fina salongerna.
Även om jag i eftertankens kranka blekhet nog tänker att jag borde ha lyssnat på rösterna som uppmanade mig att inte vara för engagerad, så kunde det inte ha blivit annorlunda. Den eld som förr brann är nu bara en pyrande askhög som med försiktighet måste rakas samman till en liten hög och puttas längst in i spisen för att inte helt slockna. Kanske kan ny ved så småningom insamlas och en ny eld fås att brinna. Men inte i detta nuet och inte här, på denna plats // Max 25 oktober 2002
Placerar du musen på bilden så kan du läsa min saga om kartornas verkliga Bugatti
Många har sagt att jag borde sammanställa alla mina äventyr och skriva en bok om allt jag sett, hört och varit med om. Och visst är det en lockande tanke eftersom rätt många skulle sätta gröten i halsen när de förstår hur minnets garderob även är fyllt med sånt som aldrig borde ha sparats. // Max Hobstig den 4 april i detta nådens år 2008
Projekt Destruktiva Ungdomsgäng
En gång för länge sedan, det var på den tiden jag jobbade i ett projekt med destruktiva ungdomsgäng, med betoning på att minska Våldet och Alkoholen bland skinnbulorna i Stockholm, var jag och kollegan på en skola och föreläste om ungdomsgäng som på olika sätt gått överstyr. Auditoriet bestod av lärare, politiker och folk från socialtjänsten.
Placerar du musen på bilderna så kan du läsa överkursen om social ingenjörskonst!
När jag berättade hur min entré i skinnskallevärlden inleddes med att jag fick två råsmällar på käften och att jag dessutom menade att ”om man skall jobba med den målgruppen får man nog räkna med en smäll eller två” blev det helt tyst i aulan. Efter någon halvminut var det en socionom som räckte upp handen och rätt spefullt frågade: ”Menar du att man skall acceptera att få stryk på jobbet?” Jag svarade henne så tydligt jag kunde: ”Näe, det skall man inte. Men vill man jobba med den här målgruppen får man nog räkna med en smäll eller två. Det finns å andra sidan ofarligare jobb att pyssla med, förskolan är ett exempel.”
Lyckat hundprojekt i Skarpnäck
Placerar du musen på bilderna så kan du läsa överkursen om social ingenjörskonst!
Allmänt kan sägas, att inslaget av skarpa hundar med osäkra okunniga ägare ökat markant de senaste åren. Detta bör mana till eftertanke från myndigheter och polis om hur framtida problem skall hanteras. Att tvingas avliva hundar som av unga oerfarna ägare blivit äventyrliga för omgivningen är att handla för sent. Det är enligt all erfarenhet bättre att mota i grind. Projektet hade som mål att skaffa en bred kunskapsbas hos instruktörerna, så att dessa skulle kunna verka som stadsdelens egna spjutspetsar i framtiden vad gäller kunskap och kompetens om hur unga hundägare skulle kunde styras rätt och bli till meriterade hundförare.
Svenske proffsboxaren Aldo Colliander
Placerar du musen på bilden kan du läsa om "The Swedish pro boxer Aldo Colliander"
Jag lärde känna Aldo Colliander och hans familj på den tiden för länge sedan, då jag arbetade som fritidsledare på Ungdomens Hus och dygnet runt i Skarpnäck. Stadsdelen Skarpnäck var vid den tiden ett av Europas mest barntätaste bostadsområden. När barnen senare växte upp till ungdomar fanns, trots vetskapen om väldigt många barn i stadsdelen, ingen egentlig beredskap för att barnen skulle bli som ungdomar är mest. Det blev med andra ord ett jävla stök och bök i stadsdelen. Det var inte en lugn stund för oss som jobbade med ungdomarna. Var det inte det ena så var det något annat. För några av ungarna gick det helt snett i livet. För de flesta gick det rätt bra och för några få gick det förbannat bra. Aldo tillhör nog de sistnämnda!
Från Ungdomens hus in i Politiken
Sista kvällen med gänget på Ungdomens Hus i Skarpnäck fotograferades jag. Mitt allra sista skift på Ungdomens Hus i Skarpnäck var tillända. Jag hade helt huvudstupa blivit politiker och skulle om några få dagar bli en av de tre gruppledarna i stadsdelsnämndens majoritet.
Sanning att säga var det ett stort misstag att ställa mig till förfogande. Kanske mitt allra största misstag jag någonsin gjort i mitt liv. Att jag hörde hemma på ”fartygets brygga” på den tiden var det ingen som tvivlade på. Allra minst med tanke på alla de personröster jag fick i valet utan att ha fört någon egen personvalskampanj. Men bli kapten?
Placerar du musen på bilderna så kan du läsa överkursen om social ingenjörskonst!
Jag glömde av fåfänga min hustrus gamla ord. ”Max är en fullständig olycka som organisatör” och inte heller kom jag ihåg min gamla chefs ord: ”Max styrka var att verkställa och delegera”. För att inte tala om vad den gamla poliskommissarien sagt om mig: ”Max är helt orädd och har förmåga att ta tag i problem som andra av bekvämlighet eller rädsla helst undviker”. Med såna förtjänster bör man nog inte bli kapten. Möjligtvis kvartermästare men absolut inte kapten eller gruppledare!
Med de egenskaper som ovan nämnts kunde det bara sluta på ett sätt. Förvaltningen höll på att bli helt vansinniga på mig och den moderata ordföranden (Djurgårdare) och jag (Hammarbyare) höll på att ryka ihop inför ett nämndsammanträde sedan han kört över mig i ett ärende om ungdomar och om hur ordning och reda skulle kunna bevaras på byn.
Senare insåg jag att man kunde skapa Ordning och Reda med en helt annan metod. Det handlade egentligen bara att vara närvarande. Det var också därför Kristdemokraterna kontinuerligt deltog i stadsdelens Nattvandrarpatruller för att hålla koll på och stödja våra ungdomar.
Till sist några ord från psykiatrin
Placerar du musen på bilden så kan du läsa överkursen om den gräsliga psykiatrin!
Hej Max! Patient på psykakuten 2001, tror jag. Du var den enda av personalen som satt ner och snackde med patienterna. Jag tyckte det var himla trevligt och det tyckte de andra patienterna också som jag träffade senare när vi blivit utsläppta. Det som fick mig att friskna till var inte alla medecinerna utan de andra patienterna och du då förstås som va den enda normala bland personalen.
Du är så gullig, jag dör! // "Carro"
Det är klart att man blir både stolt och glad
när en friskförklarad patient skriver så fina ord om och till en gammal behandlingsassistent. Man kan även tycka att det verkar vara en rätt oproffsig relation till patienten. Men befinner man sig i en bransch där ens empati är en stor del av de verktyg man har att jobba med så blir det kanske enklare att förstå.
Min erfarenhet är att
det som egentligen fallerar mest, är politikernas brist på kunskap om vilka resurser psykiatrin behöver för att göra ett bra jobb. En politiker är ofta en person som bara ser till alltings kostnad och ingentings värde.
Quod scripsi scripsi
Om den ädla konsten att gå in i väggen
Mitt avsked till Stadsdelsdirektören Bitte Davidsson
Placerar du musen på bilden så kan du läsa direktör Bitte Davidssons bevågna svar!
Se det här som ett avslut eller avsked. För nu är allt över. Från och med gårdagens nämndsammanträde är det punkt med allt. Jag har gjort mitt. En del blev bra och annat blev dåligt. Fast jag har gjort mitt bästa och gjort vad jag förmått av det jag trott vara bäst. Ofta har jag varit till omak ibland till glädje. Jag har aldrig sökt den lätta vägen och därför har jag många gånger snubblat. Ibland har det gjort ont, ohyggligt ont. Till glädjeämnena hör mitt gudbarn, rester från skinnskalletiden.
" . . . " Du får tre rosor, " . . . " som en vänskapsgåva. Det är du värd. Du har i alla fall alltid varit renhårig mot den före detta politikern som genomlevt det mest äventyrliga liv man skådat i de fina salongerna.
Även om jag i eftertankens kranka blekhet nog tänker att jag borde ha lyssnat på rösterna som uppmanade mig att inte vara för engagerad, så kunde det inte ha blivit annorlunda. Den eld som förr brann är nu bara en pyrande askhög som med försiktighet måste rakas samman till en liten hög och puttas längst in i spisen för att inte helt slockna. Kanske kan ny ved så småningom insamlas och en ny eld fås att brinna. Men inte i detta nuet och inte här, på denna plats // Max 25 oktober 2002
Placerar du musen på bilden så kan du läsa min saga om kartornas verkliga Bugatti
Många har sagt att jag borde sammanställa alla mina äventyr och skriva en bok om allt jag sett, hört och varit med om. Och visst är det en lockande tanke eftersom rätt många skulle sätta gröten i halsen när de förstår hur minnets garderob även är fyllt med sånt som aldrig borde ha sparats. // Max Hobstig den 4 april i detta nådens år 2008
Läs även andra bloggares åsikter om:
behandlingsassistent, mätningsingenjör, resursperson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar