2009-05-10

EU handlar inte om snus eller några flaskor brännvin



För nästan tusen år sedan levde i Persien en klok man som hette Omar Khayyam. Det är inte så många människor i Sverige, med undantag av intelligentian, som känner till honom trots att han var den tidens allra största filosof, astronom och matematiker. Av allt han skrev och av allt han tänkte har jag valt tre små meningar som får illustrera hur jag tänker inför det kommande valet till EU-parlamentet. "Det finns tillfällen då alla beslut är dåliga. Då måste man välja det alternativ man minst kommer att ångra. Allt annat vore fel."


De Stora Besluten
En gammal artikel om EU-valet 1994

När jag var ung och vildsint krävde man av mig att jag skulle sätta mig in i kvantfysiken och atomens märkliga beteende. Folkomröstningen inför kärnkraftens vara eller icke vara, var den tidens stora fråga. Att de två som visste mest i ämnet, herrarna Tor Ragnar Gerholm och Hannes Alvén, (atomfysiker båda två och dessutom professorer i sagda ämne) inte kunde komma överens gjorde inte "saken" lättare.

Vid valdagen gav jag min röst till Nej-sidan, inte för att jag begrep själva ämnet (det gjorde inte Ni heller) utan för att Hannes Alvén verkade så sympatisk och Tor Ragnar Gerholm så väldigt otrevlig. Idag tusen år senare, är jag inte lika säker på att jag gjorde rätt. Jag har sedan folkomröstningen läst en del av och om professor Gerholm. Mitt intryck av honom har med tiden nyanserats en hel del. Men tiden då, var militant; "antingen för eller emot".

Historien förändras, men mönstren går igen. Idag har vi en ny folkomröstning framför oss, nämligen den om EU. Min första reaktion inför den nya omröstningen är: Kramp i magen!

Redan 1923 framfördes de första tankarna om en paneuropeisk union (pan = hel, samlande). Efter 2:a världskriget återupptogs tanken på ett förenat Europa av den s.k. Europarörelsen som aktiverats av Winston Churchills tal i Zürich 1946, där han föreslog en Europeisk union, och att nyckeln till framtiden för det krigshärjade Europa låg i en försoning mellan de historiska fienderna Tyskland och Frankrike.

Idén om hur en försoning skulle ske gavs av Robert Schuman. Han presenterade under försommaren 1950 den s.k. Schumanplanen som blev upphov till Kol- och stålunionen, CECA. Planen utarbetades främsta av av Jean Monnet och innebar mycket förenklat ett "giftermål" mellan fransk järnmalm och tyskt kol. Shumanplanen lade grunden till det moderna EU.

Redan från början handlade det alltså inte om nåt jävla snus eller några flaskor brännvin hit eller dit, utan om ett verktyg (handel utan gränser) som skulle kunna bevara freden!

För vem kan idag vara så naiv att han eller hon tror, att krig aldrig mer skall kunna bryta ut i Europa. Det "brinner" ju överallt. Titos forna Jugoslavien står i full brand. Nordirland brinner sedan generationer tillbaka. Moskvas "Vita Hus" svärtades av eld härförleden. Georgien, Somalia, Ruanda. Överallt brinner det! Konflikten mellan Israel och dess grannar verkar aldrig ta slut. Människor lider och förgås i eld överallt, vid och omkring oss.

Det vore förmätet av mig att påstå att alla de som kommer att röst NEJ till EU vid folkomröstningen inte förstår sitt eget bästa. Så är det naturligtvis inte. Alla måste rösta utifrån sin egen kunskap och förmåga och efter sina egna värderingar om vad som är viktigt för dem. Det är möjligt att mitt ställningstagande är grundat på en omöjligt naiv förhoppning om fred och försoning mellan folken. Men det är de skäl jag kan åberopa, några andra har jag inte. Naturligtvis kommer ett medlemskap att kosta; men kan priset för fred kosta för mycket?

Helt säkert kommer små "orosungar" då och då att bryta ut i ett framtida Europa. Men jag är säker på att "orosungarna" aldrig kommer att utvecklas till ofredstider om Europas alla länder vävs samman i en väv av möjligheter utan gränser!

Typisk orosunge

Kristdemokraterna sjösattes den 20 mars 1964 och har sedan 1991 varit representerade i riksdagen. Man har alltså haft god tid på sig för att samla den svenska kristenheten i sitt hägn. Trots ett partiprogram (som man kallar principer), och som i sitt slag är helt enastående, har man kapitalt misslyckats med att fånga de kristnas intresse. Inte ens en majoritet i pingstkyrkan (som skapade partiet) har man fått med sig.

Det enda man, historiskt sett, i de stora sammanhangen lyckats med är Alf Svensson. Få svenska politiker har ett så genuint gott rykte som Alf och få politiker är så respekterade i ”de vidaste kretsar” som Alf är. Nu i grevens tid har Alf gett sig in i kampen om väljarna inför valet till EU-parlamentet. Frågan är om han kommer att få tillräckligt med kryss för att baxa ut KDs förstanamn Ella Bohlin. Jag tror inte att Alf Svensson, trots stöd från ”de vidaste kretsar”, kommer att lyckas och enda skälet till min osäkerhet är att Ella Bohlin är Kristdemokraternas första namn till parlamentsvalet och att Alf Svensson kom in i leken för sent. Men som kärringen, (hon som väntade på sin gubbes hemkomst) sa ...
"Bättre för sent än aldrig"

Läs även andra bloggares åsikter om:
, , , , , , , , , , , , , , ,
.

Inga kommentarer: