2007-01-09

Det gör ont när ikoner krackelerar



Det gör ont när knoppar brister skrev Karin Boye. Jag skriver att det gör ont när ikoner krackelerar, förbannat ont. Efter att ha sett några program om familjen Wallenberg på dumburken känner jag mig både sorgsen och lurad. Men det som allra mest förvånat mig är att jag inte blivit så värst förvånad av Peter Wallenbergs uppriktighet. För nog visste jag sedan länge att det fanns två sorter av kapitalister, nämligen Imperiebyggarna som samordnar sina intressen med landets och Roffarna som går till skräddaren och beställer byxor med extra stora fickor, både fram och bak.

För mig har Percy Barnevik och Pehr Gyllenhammar alltid varit två starka företrädare för de Imperiebyggare som byggde landet i det stora. Peter Wallenberg har jag alltid sett som en Wallenbergs nödlösning ända tills jag såg programmen om Sveriges mäktigaste finansfamilj där Peter Wallenberg har en framträdande roll eftersom han än den sista i familjen som levat efter principen: Att verka utan att synas. Programmet visade att en av mina kapitalistiska ikoner, Percy Barnevik, inte höll måttet eftersom han blåste hela världen och försökte stoppa närmare en miljard i egen ficka. Det gör ont när ikoner krackelerar. Nu är det bara Pehr Gyllenhammar kvar och i det fallet vill jag inget veta eftersom jag för säkerhets skull skaffat två helt nya ikoner, som jag tror kommer att hålla måttet ända fram till målsnöret. Nämligen de två imperatorerna Ingvar Kamprad med sitt IKEA och Peter Wallenberg med sitt Investor! Tack Peter Wallenberg för din generositet!

Om: , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

EXAKT! Jag såg också programmen, kommer ihåg när föräldrarna ojade sig över Peters tillträde. Huuuur skulle detta gå?
Nu vet vi.

Barnevik tyckte jag aldrig om, det var någon slags magkänsla, Gyllenhammar däremot, honom höll jag högt ända tills jag läst hans dotter Cecilia von Krusenstjernas bok "En spricka i kristallen". Sedan blev det platt fall även där. Makt och pengar är inte allt.

Visst ger Peter Wallenberg ett sympatiskt intryck. Tänk att han orkat genom alla åren, med det bagaget.

Max Hobstig sa...

Jag skickade iväg ett mejl till Peter Wallenberg. Nu är det ju inte så att man bara skickar ett mejl till den mannen hur som helst. Jag skickade det därför till en person i hans närhet.

Så här skrev jag:

Hej XX!
Det skulle glädja mig om du tittade in på den länk jag bifogar. Länken går till min blogg. Jag har sett tv-programmen om familjen Wallenberg. Jag har blivit både förvånad och rörd.

Om du anser att mitt "Wallenberginlägg" är värt att skicka vidare upp i hierarkin så skulle jag bli väldigt glad. Min förhoppning är att Peter Wallenberg får en vink om att vi nere på verkstadsgolvet tagit honom till våra hjärtan.

Dagen efter fick jag ett svar som löd:

Max, Tack för ditt trevliga email. Jag vidarebefordrar det till Peter Wallenberg och ska titta på din blogg. Vänliga hälsningar, XX

Två dagar efteråt fick jag ett nytt svar:

Peter Wallenberg har mottagit och läst Ditt mail. Han hälsar och tackar för Din vänlighet.
mvh YY


Av detta kan man lära att det är lättare att nå Peter Wallenberg än att nå en lokalpolitiker som oftast inte har tid att svara på anspråkslösa brev eller mejl.


Sommarens sista servitris
Om kyrkhundar