Det här med att dö är en stor kosmisk händelse. När universum stängs av har man bara Gud eller Singulariteten att hålla sig till. När man dör upphör tillvarons alla gråskalor. Det är väl lite som med Søren Aabye Kierkegaards antingen eller. När man dör förenas man med allt som i vart fall bör ha funnits. Hur det förhåller sig med sånt som finns eller kommer att finnas vet jag ingenting om. Egentligen vet jag ingenting alls. Jag bara tror och det jag tror på är Gud eller Singulariteten och ingenting annat. I mina allra svagaste stunder, som inte varit ett fåtal, har jag emellertid funderat en del över Entropin. Den tror jag på nu när jag lever. Senare när universum stängs av vet jag inte vad som händer mer än jag måste hålla mig till min Gud i himlen eller till ...
Singulariteten ...
Singulariteten ...
Andra bloggar om: gud, tro, död, vetande, entropin, singulariteten
.
2 kommentarer:
Döden är abstrakt, den går liksom inte att förstå. Inte ens för en tänkande människa.
Tanken på att allting utvidgas och långsamt svalnar av känns trygg, då styr vi åtminstone inte över rubbet, men den mytomspunna singulariteten kan jag inte ens föresälla mig, ingen volym, ingen yta...hur konstigt är inte det...men säkert teoretiskt fullt möjligt.
Entropin låter däremot sann och riktig, beräknad och vedertagen, i alla fall för den som förstår termodynamikens lagar och till denna utvalda skara hör dessvärre inte icke-siffriga jag.
Min trygghet är att det är här och nu...det är i detta ögonblick det gäller. Och blir det för tufft kan man göra sig till en singularitet.
"Men jag märker, att det under mina svåraste stunder bara finns fotspår efter en enda man i sanden. Jag kan inte förstå. Du lovade mig! Men Du lämnade mig. När jag behövde Dig som mest blev jag ensam."
Herren vände sitt ansikte till honom och svarade: "Mitt kära tvivlande lilla barn. Jag har aldrig lämnat dig. Jag har följt dig hela tiden. När livet prövat dig som i eld och du vacklat av förtvivlan att inte orka gå ditt livs vandring, har jag alltid funnits med dig. När du såg bara ett par fotspår i sanden;
... Då red jag på dina axlar. Det var därför det kändes tungt."
Skicka en kommentar